PjuffTuff

Nu e mitt liv officielt slut. Skolan har börjat och det är till och med värre än vad jag kommer ihåg det. Jag ber till Gud om att jag ska klara av sista terminen i nian. Och det har bara gått två dagar. Mitt liv är slut och jag bryr mig inte ens. Det är det som gör mig orolig. Jag försökte börja skolan med en positiv inställning. Min bästa vän sa till och med gud vad positiv du e ! Men vad är egentligen meningen ? Vad är meningen med skolan ? Vad är meningen med livet ? Varför kom jag till denna värld och vad är jag till för att göra ? Jag fattar inte ens varför jag skulle försöka bry mig om varför mitt liv är slut. Vad är meningen med det ? Ett liv kan ju inte ta slut om det inte fanns något att börja med. Eller ? Om jag bara kunde starta om. Om jag bara kunde ändra på allt jag har gjort fel. Om jag bara kunde få det liv som alla andra tycks trivas med att leva. Jag skulle till och med heldre vilja ha en olycklig persons liv. Bara om jag hade ett mål med livet. Bara om jag visste vad jag levde för. Jag skulle kunna leva hela livet olyckligt om jag fick känna kärlek. Om jag fick veta hur det är att vara kär om jag fick älska och om jag blev älskad tillbaka. Men det kommer aldrig hända mig. Jag vet inte hur många killar som har kommit och gått. Jag vet inte hur många gånger jag har hört jag kommer aldrig att hata dig och sedan en månad efter från samma person så har orden jag hatar dig kommit. Varför lova något man inte kan hålla ? Varför säga något man vet inte stämmer och varför ens titta åt mitt håll ? Jag mår bättre om ni inte säger något att börja med. Jag mår bättre av att bli ignorerad än att ha falska förhoppningar om kärlek. Jag har börjat tro att kärleken aldrig kommer att finna mig. Finns det ens någon kärlek ? Och om det alltid slutar i smärta är det verkligen värt att känna det ?